När man nyligen gått igenom separation så slås man av allt skitsnackeri, det pågår bakom ryggen på en. När man frågar får man svar som:
- jag har aldrig pratat om dig, vi har väll annat och prata om!
-jag har ingen aning om vad X säger eller har sagt till dig...skulle aldrig falla mig in att säga nåt om dig överhuvudtaget, varför skulle jag det. Jag har inget som helst intresse av att prata om dig någonstans.
Samtidigt som skitsnacket förs på en stor internet-sajt och loggen där är öppen så att alla ska läsa. Detta inser ju inte X eftersom han varit så orolig när han varit kritisk på min sida, Ankie eftersom du blockat så syns väll inte mina inlägg? Nu kan jag säga X, det gör dem :-)
Själv håller jag huvudet högt och besudlar inte min logg med sådant. Det kan ju bero på att jag mår bra och inte har behov att vräka ur mig en massa skit. Fast när vederbörande hör av sig och vill ha råd och jag förstår att det drivs hetsjakt på mig utan jag vet det, så kände jag för att blogga. Jag är tacksam över att mina barn inte är med på denna sajt ännu, tänk om de vill bli vän med vederbörande och ser vad de skriver om deras mamma. En av dessa personer gillar båda barnen och saknar, det gör mig sorgsen.
Vill tacka mina vänner att ni inte sänkt er så långt som att bara ta en part i målet, ni är bäst!!! .... /A
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar