Ödmjukhet är mod...

Som en fortsättning av mina funderingar igår är det naturligt att skriva om ödmjukhet.
Jag fastnade för Wikipedias förklaring:

Ödmjukhet är en personlig egenskap. En ödmjuk person har en balanserad självuppfattning och är medveten om sina begränsningar.
Besläktade begrepp är anspråkslöshet och respektfullhet. Varken den kristna medeltida filosofin i Augustinus tappning eller den aristoteliska dygdeetiken anser dock att ödmjukhet är en dygd.

Nu är det inte så att jag alltid lever upp till detta men jag har kommit så långt så att jag i alla fall reflekterar ofta över det. Ibland slår reptilhjärnan till och jag kan vräka ur mig häpnadsväckande elaka saker utan någon tanke alls. Då försöker jag alltid att be om ursäkt och försöka förklara varför jag blev så arg. Men ibland fattar jag inte att någon tagit illa upp, min avsikt var kanske bara att lätta upp stämningen. Då tycker jag att ansvaret ligger på den som blev sårad att berätta hur illa berör den personen faktiskt blev av mina ord. Annars går det ju aldrig att reda ut. Det här handlar om mod och det är inte helt lätt

En annan kategori är de som alltid vet bäst och argumenterar i all oändlighet. Ibland tror jag att de inte alltid vet i slutändan vad de egentligen ville bara de får slutordet. Sådan var jag själv när jag var yngre innan jag fick barn och fick annat fokus i mitt liv. Sedan finns det de som har avsikt att förlöjliga och förtrycka andra, de som märker ord. Som samlar andras misstag och plockar fram och slänger i ansiktet på dem. Sådan hoppas jag att jag aldrig varit och aldrig kommer att bli. Att skämta på lika villkor är en sak men att spara till exempel ett inlägg på ett chatforum för att överbevisa att – Du sa faktiskt så och så och inte alls vad du säger nu, där går gränsen för mig.

Reptilhjärna eller inte, jag försöker så gott jag kan och mer kan jag inte begära av mig själv och inte heller av andra...../A